I torsdags morse ringde en av familjens nära vänner och berättade,att fader Ignatios lämnat denna världen.
Det var inte oväntat: vi visste att han var svårt sjuk,
och att överlevnadschanserna var små.
Iris och jag var rätt tysta hela den dagen.
Det var som om tiden stannat och tagit av sig hatten.
Vi är båda skyldiga fader Ignatios och Karin så mycket tack.
När Svenska kyrkan blev omöjlig t.o.m. för oss
och dess rasande murar föll över oss och gjorde oss illa,
tog fader Ignatios och Karin hand om oss,
öppnade sitt hem för oss , matade oss lugnade oss, skojade med oss
och såg till att vi kom hem ordentligt efter sent glömda söndagskvällar.
De var uppmuntrande och frejdiga, öppnade nya perspektiv och gav oss en bättre kyrka: den riktiga!
De övade in oss i den heliga Liturgin, de gav oss ortodox historia, samband, kultur och mylla att växa i.
Under några korta år, 1998-2001 gjorde vi i deras sällskap erfarenheter och minnen
motsvarande lika många årtionden.
Egentligen hade de redan gjort huvuddelen av sitt livsverk: vi kom in i aftonsolen.
De hade arbetat mycket intensivt, åstadkommit en hel samling av kyrkliga handböcker som vi alltjämt använder, och hjälpt många människor att hitta till Tron.
F Ignatios hade en rejäl diabetes och hjärtoperationer bakom sig redan.
Karin sa ibland att hon kände sig trött...
Karin förde ändå med stadig hand in min Iris i den ortodoxa kyrkosångens hemligheter:
de blev mycket goda vänner och Karin var självskriven gudmor åt Iris, då hon fullbordade sin kyrkotillhörighet med Myrrasmörjelsen, på Ortodoxins söndag -passande nog!-år 2001.
Men då hade det redan hänt allvarliga saker.
Det hände en vacker sak:
biskop Dositej kom och gjorde fader Ignatios till stavrofor-protojerej("korsbärande förste präst") ungefär den finaste utmärkelse
en församlingspräst kan få i det serbiska patriarkat vi tillhör.
Det firades med stor högtidlighet och glädje i sensommarvärmen.
Vi talade skämtsamt om "fader Ignatii korsfästelse", men kanske låg det redan en ton av oro i detta:
en aning om att vägen kanske höll på att mörkna.
I november 2000 blev matusjka Karin svårt sjuk.
En hjärnblödning, precis invid en av de viktigaste nervcentra vi har,
handikappade henne svårt och lyfte henne gradvis allt närmare gränsen
mellan denna världen och den andra.
Hon var mycket medveten om detta.
Fader Ignatios kämpade tappert och vänner gjorde vad de kunde
för att hjälpa dem.
Det var en svår tid.
Så kom fnurrorna och konflikterna, som slet hårt på oss alla.
Fader Ignatios hade sin agenda för församlingen.
Jag förstod den inte då, jag förstår den fortfarande inte.
Det jag förstod av den, ställde jag inte upp på.
Församlingen ställde heller inte upp och det, ärligt talat
-och förlåt, f. Ignatios!- med all rätt.
Kampen i Svenska kyrkan hade gjort mig benhård på att bevara min kristna integritet
och att inte köpa lösningar på andras ord.
Men fader Ignatios tyckte att jag inte ställde upp, att jag svek.
Nu blev våra relationer drastiskt sämre.
Jag envisades att hålla dem uppe, på något sätt; men det var knappt att det gick.
Småningom lossnade det litet;
när Karin slutligen steg över till den sida, där hennes gamle förtrogne,
profeten Elia bor,("folk måtte tro jag är tokig, som umgår med en flera tusen år gammal profet!")
och Ignatios storartat tog alla i famnen efter hennes begravning,
började det töa, försiktigt.
Vi återfick aldrig den otvungenhet och glada kamratskap vi haft tidigare,
men fader Ignatios fanns någonstans i bakgrunden och Iris och jag visste,
att han nog var vår vän på något sätt ändå. Våra döttrar fick fira jul med honom
hos goda vänner och har glada minnen av det hela.
Oväntat dök han upp på min prästvigning, en snöstormande januaridag 2006
och deltog med liv och lust.
Det var inte svårt att se, att tiden tagit hårt på honom.
Vi möttes några gånger till, jag ringde några gånger,
och i höstas fick vi veta att han var sjuk, och han bekräftade dämpat,
att det var så, och att han inte såg fram mot den kommande behandlingen.
-En slutreflexion får föra över, från det som varit
till det som är, och det kommande.
Jag vet var fader Ignatios' plats var: framför altarbordet, Tronen,
där Lammet tronar, både synligt och osynligt, i Eukaristin.
Jag tror att detta är hans förblivande plats.
I detta skymtar den kristna hemligheten fram:
egentligen finns det ingen död längre. Det bara ser så ut...
I evangelierna säger Herren programmatiskt, att döda människor sover.
Där Lammet är, är finns ingen död, han har brutit dödens makt.
Kristna som lever i Den de tror på, kan inte dö, bara försvinna,
-och det bara från denna sidan. Karin påminde om, att väggen emellan är tunn.
Därför är det kristet språkbruk att säga, att människor har "insomnat".
Det är egentligen inte en förskönande omskrivning, utan ett Påsk-baserat faktum:
Såsom i Adam alla dör, så skall i Kristus alla uppstå.
1 Kor. 15:22
Till dess säger jag, som i vår underbara kyrkas böner,
dem som du, vördade och käre fader, lärde oss bruka:
Evig åminnelse, du vår vördade, avhållne fader och vän!
Evig åminnelse!
Rekommenderad läsning i detta ämne, för den engelskkunnige:
http://www.metropolit-anthony.orc.ru/eng/eng_06.htm
